CAPPUCHINO
Cappuchino var en SWB valack född 2002. Han köpte jag av ren slump i början av 2010, med en enda anledning - jag tyckte synd om honom. Putte, som vi började kalla honom, hade fått genomlida mycket i sitt liv, innan han sedan bosatte sig hos mig. Det blev hans sista flytt i livet, eftersom hans liv olyckligtvis inte gick att rädda. Cappuchino somnade in i början av 2012, han blev befriad från sin smärta som funnits där och ställt till det för honom under flera års tid. Och jag är glad över att ha undersökt hans beteende, istället för att skylla det på "dumheter", som andra hade gjort.
Hur som helst så var Putte en väldigt snäll häst, egentligen. Men hans dåliga sidor kom garanterat från smärtan som var mer påtaglig i perioder... Han hoppade fantastiskt, och vi hann starta en tävling tillsammans. Med en rosett hem som resultat!
Olyckan
Något som har format mig som hästmänniska, och som fått mig att se annorlunda på livet generellt, är ridolyckan som jag var med om under sensommaren 2010. Jag och Cappuchino red runt på stubbåkern utanför stallet när han helt plötsligt började gå emot skänkeln. Något som jag lite snabbt hade tänkt korrigera, men som på en millisekund gjorde att jag låg platt på backen. Cappuchino hoppade rätt upp i luften. Det var alltså ingen stegring, utan han hoppade rakt upp i luften och slog bakåt. Likt ett försök till en dålig bakåtvolt... Tack och lov så slungades Cappuchino och jag bort ifrån varandra. Och när jag låg på marken, chockad över vad som hänt, så såg jag min häst liggandes två meter höger om mig, innan han reste sig och sprang i väg till stallet. Sen kollade jag till vänster, och där, precis intill min nacke, låg en stor sten.
Något som har format mig som hästmänniska, och som fått mig att se annorlunda på livet generellt, är ridolyckan som jag var med om under sensommaren 2010. Jag och Cappuchino red runt på stubbåkern utanför stallet när han helt plötsligt började gå emot skänkeln. Något som jag lite snabbt hade tänkt korrigera, men som på en millisekund gjorde att jag låg platt på backen. Cappuchino hoppade rätt upp i luften. Det var alltså ingen stegring, utan han hoppade rakt upp i luften och slog bakåt. Likt ett försök till en dålig bakåtvolt... Tack och lov så slungades Cappuchino och jag bort ifrån varandra. Och när jag låg på marken, chockad över vad som hänt, så såg jag min häst liggandes två meter höger om mig, innan han reste sig och sprang i väg till stallet. Sen kollade jag till vänster, och där, precis intill min nacke, låg en stor sten.
Man kan sumera hela händelsen genom ordet änglavakt. Utvägen kunde ha blivit en helt annan. Antingen så hade jag blivit krossad under min häst, eller så hade jag med all sanolikhet brutit nacken på stenen. Denna gång klarade jag mig med frakturer i ryggen. Frakturer som inte läker, utan som jag fått bygga muskler runt tack vare sjukgymnastik till en början efter händelsen. Och som jag sedan utvecklat i ett strikt gymmande.
Jag hyste aldrig några agg mot Cappuchino efter händelsen. Han gjorde det han var tvungen att göra - få bort smärtan. Och jag tackar honom för tiden jag fick, och jag tackar honom för allt han lärde mig och för den hästmänniska jag blivit. Och jag är glad över att jag såg igenom hans skal och därför såg den verkliga anledningen till hans betéende. Något som ingen annan gjort.
