Jag vet inte vad jag ska säga faktiskt, mer än att min häst är en riktig krigare. Jag inspireras sååååå mycket utav Oprah. Hon opererades för två år sedan nu. För två år sedan var hennes framtid oviss. Men när vi gjorde comeback på tävlingsbanan i början av förra året så levererade hon ett flertal fina resultat. Majoriteten av hennes starter under 2017 blev 0 fel, och som max 4 fel. Sen började hon kännas lite småknackig igen, och jag besökte veterinär. Hon blev då i stort sätt utdömd som ridhäst. Jag fick papprena gällande triangelmärkning från Agria, men när jag skulle fylla i papprena så gick det inte. Det gick verkligen inte. Jag kände i magen att detta inte var rätt, så jag åkte upp till Axel i Hölö. Och han gav Oprah en till chans. En chans som gjorde underverk.

 

Nu har Oprah tagit sig tillbaka från både en oviss operation, och från en "utdömd"-dom. Och hon gör det med en sådan livsglädje och energi som räcker och blir över. Oprah bevisar gång på gång att man ska ställa sig upp när man blir slagen till maken, hon är en enorm inspiration för mig. Och jag kommer aldrig sluta kämpa för henne, så länge hon är den glada och energiska hästen som hon faktiskt är. Hon har attityd, energi och ett enormt hjärta. Hon är helt fantastiskt.

 

Hur som helst.. Åter till tävlingen... Förra helgen startade vi en 1 m klass bara för att komma igång. Hon var felfri på hinder men blev rädd för funktionärerna, vilket gjorde att jag fick lägga en volt och därför kom ut med ett resultat om fyra fel. Men ja, det var inget att hänga läpp över. Det är sådant som händer! Men i lördags kändes allt så himla bra. Jag lämnade Oprah i lastbilen med lite hö och gick sedan banan. Under bangången kändes allt bra förutom en linje. Jag hade lite svårt för att besluta mig för antalet galoppsprång, och valde därför att se några ekipage innan min start. Nackdelen var bara att alla red på så olika antal, haha! Det var allt ifrån sju till nio galoppsprång. Så jag beslutade mig för att ha en plan A och en plan B beroende på hur Oprah skulle kännas. Plan A var att rida lite fram direkt efter första hindret på distansen, sen bara sitta och hålla. Men om jag skulle välja detta alternativ så skulle det krävas att Oprah var i god balans. Annars skulle jag välja plan B, och sätta tillbaka henne lite i balansen och rida på åtta.

 

När jag återvände till lastbilen så såg jag hur Oprah stod och sov(hon har inga problem med att slappna av på tävling). Så jag ropade hennes namn och hon letade då upp mig med blicken och gav ifrån sig världens gulligaste gnäggning. Min kompis! <3

 

Redan under framridningen så fick jag en känsla av att det skulle gå bra. Hon var så extremt mjuk, fin och lydig. Samma sak under framhoppningen - hon hoppade jättefint och jag sparade därför in på sprången.

 

Väl inne på banan så kändes grundomgången lekande lätt, jag följde min plan och Oprah var med mig till 100%. Och på distansen som jag var lite velig över så valde jag plan A, eftersom hon kändes så himla fin och balanserad. Jag smackade till lite efter första hindret på distansen, sen kunde jag bara sitta upp och rulla på de sju galoppsprången - busenkelt och hon vinner så himla mycket mark. Hade det varit omhoppning så hade vi klippt distansen på sex, hahahahaha! Hon är så himla flexibel, fantastisk känsla!

 

Under omhoppningen sen så hade jag ingen tanke på att rida för placering. Jag ville bara få en jämn och rättvis omhoppning. För i dessa klasser så rider vissa som idioter. Det slits och dras, något som jag tycker är otroligt orättvist mot hästen - jag vill kunna stå rakryggad över min omhoppning... Så under min omhoppning stod jag upp i tvåpunktsits, samt styrde runt med ledande tygeltag. Oprah trivdes riktigt bra med det och vi gick konstigt nog upp i ledning. Och det är nu jag inser hur snabb Oprah egentligen är... Hon må vara lång och oproportionerlig i kroppen, men trots detta vinner hon mycket mark utan att bli tung eller svårsvängd. Hon är med mig till 100% och jag behöver bara tänka "sväng" så svänger hon.

 

Vi petades ner till en tredjeplacering till slut. Men att hamna på en tredjeplats, av 43 starter - varav majoriteten är hoppavlade hästar - känns så himla, himla kul. För Oprah är ingen hopptalang, men hon har viljan. Hon har en sjuk historia bakom sig, men är trots det så levererar hon hela sitt hjärta med glädje. Vilken inspiration.

 

Efter prisutdelningen hoppade jag av och skulle skritta av henne förhand. Vi kom då till en liten backe som jag började jogga upp för, och Oprah gjorde då världens glädjeskutt bredvid mig. Och jag kan inte beskriva känslan, men efter allt vi gått igenom så kunde jag inte hålla tårarna inne.. Oprah är one of a kind, och hon är min.

 

Nu ska vi fortstätta busa i skogen, för ja, det var så vi värmde upp inför den här tävlingen. Ridbanan har vi inte rört på två veckor, och det har passat både mig och Oprah bäst. Ut och ha kul = bra resultat och ett känsloladdat samspel.

 

Nästa tävling blir inte förrän om tre veckor. Närmare bestämt den 20:e hos Kinda Ryttareförening. Där får hon återigen gå en klass, och då en 110 cm. Veckan efter får hon gå en klass igen, och då i Boxholm. Samma sak här - 110 cm. Den 30 maj ska hon sedan in till Axel för veterinärkoll och IRAP. Då kommer hon få ett par lugna veckor, och sedan startar vi väl någon 110 igen innan vi gör comeback i 120.

 

Jag tror det här upplägget blir jättebra, det känns lagom att starta en klass så här i början, samt låta henne få ta det lite lugnare under två veckors tid innan det är dags för 120. När hon har gjort några 120 starter så kommer jag gå ner till 110 igen, och ta det lugnare en period, för att sedan gå upp till 120 lagom till inomhussäsongen.

 

Det är en grej som jag tycker är viktigt när det kommer till hästar  - att inte bara gå upp och upp i klasser hela tiden. Utan jag tror hästarna mår bäst av att få en lugnare period med lägre klasser ibland - för att känna att det är busenkelt.