Psykiskt nedbruten

I natt vaknade jag upp, dränkt i mina egna tårar. Jag hade drömt om Picasso. Hela händelseloppet som jag fick uppleva under hennes sista år spelades upp igen. Jag kan inte förstå hur vi lyckades klara oss så länge eftersom precis allt gick emot oss. Vi båda var envisa som fan. Och jag vill inte att någon ska få genomgå det vi gjorde. Speciellt inte de som har liknande band till sina djur som det jag och Picasso hade. Picasso var min vän, en bästa vän som lämnade livet alldeles för tidigt. Orättvist, så grymt orättvist. Det fanns inget elakt i hennes själ överhuvudtaget. Ändå så fick hon inte stanna kvar på jordytan.

Efter drömmen är jag så rädd för att glömma känslan av att vara vid hennes sida. Rädd för att glömma hur hon kunde slumra till med huvudet i min famn, rädd för att glömma hur hon ständigt envisades med att slicka mig i ansiktet som en hund, rädd för att bara glömma hur hon var.

Jag har alltid förknippats med denna individ. Picasso har varit med mig överallt och hon var bloggens största byggsten. Hon var stjärnan och hon var den som fångade allas hjärtan. Hon var halva mig. En del av mig är borta och den delen kommer jag aldrig få tillbaks igen. Jag lär mig bara att leva utan den.

En av universums starkaste stjärnor, det är du. Världens bästa Picasso.

YouTube Preview Image blogstats trackingpixel
Comments 13
  • Bea

    Man glömmer aldrig, men ibland gör det för ont att plocka fram minnena <3

    Reply

  • Wilma

    . Hon älskar dig och är så stolt över dig. Känslan kommer alltid finnas kvar, hon kommer alltid finnas med dig vad du än gör

    Reply

  • Molly

    Du kommer aldrig glömma henne och hon kommer aldrig glömma vad du gjorde för henne. <3

    Reply

  • Julia Axelsson

    Så många gånger man suttit och läst ditt långa inlägg om dig och Picasso och då hon fick somna in och tårarna forsat av medlidande. Av rädsla. Ikväll är ännu en kväll då man bara läser och gråter. Det är så jävla orättvist och jag är så jävla arg och ledsen för att du inte bara fick behålla din Picasso. Det är nog för att jag har ett liknande band med min ponny, som är utan tvekan det finaste jag har. Det mest värdefulla som någonsin funnits i mitt liv. Jag är ledsen för att du fått uppleva denna resa med Picasso och jag är ledsen för att risken finns att jag och många andra kan gå igenom samma sak. Men en sak är säker, för trots att du försökt lära dig leva utan din saknade bit så har du varit jävligt stark. JÄVLIGT stark, och ursäkta ordvalet. När du ligger där på natten, förkrossad och psykiskt nedbruten så känner man sig inte stark, jag vet. Men du är det, oavsett om du känner det eller inte. För du kan sätta dig och skriva inför tusentals människor om vad du upplevt, om varenda steg du och Picasso tog. Att utsättas för den smärta psykiskt som du fått göra, och sedan också resa dig upp och försöka leva. Det är fan starkt, Linn.

    Tack för att du delar din resa och jag vill ge dig all lycka jag har för jag hoppas att du aldrig någonsin igen behöver genomlida någonting liknande. Picasso vakar över dig, hon är en av universums starkaste stjärnor men du är också en utav universums starkaste människor. Och det kan jag säga utan att känna dig eller ha pratat med dig, för man känner och ser. Du är F-A-N-T-A-S-T-I-S-K. Kram. <3

    Reply

  • Sophie

    Du kommer aldrig glömma henne och hon kommer aldrig att glömma dig! Hon kunde inte ha fått det bättre hos någon annan utan ni var menade för varandra!<3

    Reply

  • Madde

    I början av Januari gick min bästa vän bort i botulism och jag kommenterade din blogg ett tag efter för jag inte visste hur jag skulle kunna tycka ridningen var rolig igen.. Man kan ju inte jämföra någons känslor med någon annan, men för mig betydde han allt och jag själv som var 11 år då jag började rida in honom, 10 när han kom till gården och jag utbilda han helt själv till att kunna galoppera och hoppa enklare hinder, längre hann vi inte han blev inte ens 4 år. Han var mitt allt och jag tycker verkligen inte stallet är lika kul längre.

    Jag saknar ju honom varje dag men det jag är mest rädd för är att glömma honom även om jag tänker på han varje dag och ser hans svans ligger på nattduksbordet och tavlorna hänger på väggen varje dag. Jag undrar återigen, hur började du tycka ridningen är rolig igen?

    Jag följde din å Picassos resa väldigt länge och ni var så himla härliga! Känner igen mig i varenda ord du skriver, så de sista jag tänkte sig är vila i frid finaste Picasso å nu hoppas jag att din otur vänder Linn och att å Oprah blir bra nu så ni kan komma igång ordentligt!❤️ Mvh!

    Reply

  • Ida

    Usch, får tårar i ögona och klump i halsen av att läsa detta… Var så nära att förlora en mycket betydelse full ponny i sommras, men istället blev han sällskaps ponny hos min tränare, bara ren tur att han friskförklarades från sin spricka i benet… Orkar inte änns tänka på dagen jag får beskedet om att han inte längre springer omkring och busar runt, utan trippat vidare mot trapalanda. Var stark! Kram!

    Reply

  • Louise

    Det gör alltid lika ont i mig att läsa inläggen om Picasso, för jag har aldrig känt igen mig mer i någon annan människans känslor till sin häst än vad jag gör i dina.

    2010 träffade jag hästen som skulle bli hela min värld. Ett vitt arabsto, lika tillgiven som en hund, och trots att hon i vissa situationer kunde stressa upp sig själv så mycket att man märkte att hon ville fly skulle hon ALDRIG någonsin göra något för att skada mig. Hon lyssnade på mig i alla lägen, oavsett vad som hände så kunde visste hon att hon kunde lita på mig och jag på henne. Allting var bra tills bakslagen började komma under 2012. Hon gick inte alltid rent fram, hon gick igenom en besiktning 2011 och när vi kollade upp henne hos ännu en veterinär 2012 tyckte inte heller denna veterinären att något var fel med henne. Jag försökte tro att det var som veterinärerna sa, men det gnagde hela tiden inom mig att något inte var helt rätt med henne.

    Ju längre tiden gick, desto mer kände jag att något inte stämde, så i början av 2015 åkte vi till ytterligare en veterinär, och jag fick reda på vad som var fel med henne. Hon hade problem i en hov, med strålbenet och strålbensbursan för att vara exakt. Detta var något hon hade haft lääänge, innan jag köpte henne också, men det märktes tyvärr inte tillräckligt mycket när vi köpte henne för att någon veterinär skulle reagera… Vi behandlade, och hon svarade till en början bra på behandlingarna, veterinären var till och med förvånad över hur mycket bättre hon var för varje gång vi åkte på återbesök. Men när vi hållit på med rehabiliteringen i 4 månader, när vi precis börjat galoppera, så höll det inte längre och orenheten kom tillbaka igen. Jag skulle aldrig drömma om att ta livet av henne bara för att hon inte skulle gå att rida längre, så vi bestämde oss för att låta henne gå som sällskapshäst, veterinären informerade oss om att hennes skada förmodligen skulle korta ner hennes liv med några år, men att gå och skrota i en hage skulle inte göra henne ont på många år.

    Men den 20 december förra året hände det som inte fick hända. När jag skulle släppa in hästarna ser jag mitt arabsto komma gående, helt täckt i lera. Jag började först fundera över om hon gått omkull, eller om hon bara blivit sugen på en ordentlig lerinpackning. Jag tog av henne täcket, och det var då jag märkte att något inte stod rätt till. Hon darrade av smärta, stod hela blickstilla och bara skakade. Jag sprang upp till huset för att säga till mamma, och hörde utifrån stallet att hon hade slängt sig ner på marken igen… Jag rusade ner igen och förstod direkt att hon fått kolik, jag lyckades få upp henne och gick ut med henne för att börja gå med henne. Mamma ringde veterinären, som kom och började försöka hjälpa henne. När jag gick på gårdsplanen med henne började jag tänka att hon kanske inte skulle klara sig, tänk om hon inte klarar sig…
    Veterinären tyckte sedan att det verkade som att det börjat gå över, hon bajsade väääldigt lite, men vi hoppades allihopa att det var för att det började bli bättre. Veterinären åkte igen (klockan började närma sig 4 på natten när hon hade åkt), men bara en halvtimme senare blev vi tvungna att ringa henne igen. Min fina älskade häst började flåsa av smärta igen, jag såg på henne varje gång kramperna i magen drog igång. Veterinären kom tillbaka, samma procedur igen, fast denna gången kände hon inte längre att hon kunde hjälpa oss. Veterinären tryckte i henne så mycket smärtlindrande hon kunde för att hon skulle orka med en transport till närmsta klinik som kunde öppna henne och rädda henne.

    Vid halv 8 var vi på väg till Slöinge, och strax innan 9 var vi där. De började ta prover på henne, ultraljudade magen och sondade. Har aldrig behövt kämpa emot tårarna så mycket tidigare, för jag visste att om jag började gråta skulle jag inte kunna sluta. Den paniken jag kände då har jag aldrig någonsin upplevt innan. Jag försökte övertyga mig själv om att det skulle lösa sig, men jag visste att hon var väldigt sjuk.

    Provresultaten kom tillbaka, och från den stunden krossades hela min värld. De bedömde att det inte skulle rädda henne med en operation, tarmarna var redan så förstörda att de antagligen skulle få avliva henne på operationsbordet, eller så skulle de få ta bort delar av tarmarna och så skulle hon få kolik igen.

    12 timmar tog det, från det att jag märkte att hon var sjuk, tills hon inte längre fanns mer. den 21/12-15 klockan 11 försvann min själsfrände. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, jag har aldrig förut träffat en häst som henne. Vårt band var på en helt annan nivå än vad jag någonsin haft med någon annan häst. Jag förstår vartenda ord och varenda känsla du beskriver i dina inlägg om Picasso. Vi fick nog båda två låna varsin ängel… Älskar min fina Shaanixi Bint Shifi overkligt mycket. Fram tills den dagen fanns det så mycket som tydde på att det kanske faktiskt var så att saker och ting hände tack vare ödet, men efter den dagen kommer jag aldrig se tillvaron på jorden som något annat än orättvis.
    Tänker på dig Linn <3

    Reply

  • Chessikatt

    Åh, kram. :'(
    Känner så igen mig, min älskling var min egna uppfödning som bara fick bli 9 år gammal… han var min bästa vän och min ”bebis”, jag hade ju haft honom i händerna sedan dagen han föddes, lärt känna honom utan och innan och utbildat honom helt själv. Hans skada var också så fruktansvärt orättvis och dum, det har gått ett halvår nu men jag känner mig inte hel någonstans. Precis som du skriver så identifierade jag mig verkligen med denna häst och det var VI ihop som var ETT.

    Ni var oerhört fina ihop Linn, och ni hör fortfarande ihop på något sätt. <3

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Follow on Bloglovin
Menu Title