My boyzzz

Godmorgon! Alltså vet ni hur min dag började?! Först morgonfodrade jag hästarna samt släppte ut dem. Sen åkte jag hem och tänkte, för ovanlighetens skull, laga en frukost från grunden. Jag är oduglig på att laga mat, alltså verkligen. Det är sällan jag gör det. Och om jag ska göra det, då köper jag färdiga grejer och steker på eller värmer i mikron, haha. Men just i dag hade jag tänkt unna mig amerikanska plättar. Så jag drog ihop en smet, men såg sedan att det behövdes ägg. Vi hade slut på ägg hemma och jag kunde inte gå till affären för att köpa. Jag hade nämligen en ansiktsmask på mig… Så jag ringde till min farbror, som turligt nog är min granne, och förklarade min jobbiga situation.

Hej ****, har du ett ägg som jag kan få? Jag har en ansiktsmask på mig så jag kan inte gå till affären.

Vem säger ens så, hahahaha. Typiskt mig! Men i alla fall, jag fick ett ägg och precis när jag satte på spisen så sa det PANG och allt slocknade i hela huset, HAHAHAHAHAHA! SÅ JÄVLA TYPISKT! Då fick jag panik och ringde till min farbror igen. Och just när jag svarade så sa han:

Liiiiiiinn, satte du på spisen eller?! Det slocknade i mitt hus så det måste vara du som lagar mat, hahaha!

Och ja, jag trodde på riktigt att det var mitt fel att hela Vadstena blev strömlöst. Bara för att jag, äntligen, visar lite intresse för köket… Men det visade sig att Vattenfall stängt av elen för att laga något fel. Så tack och lov var inte klantiga jag någon bidragande faktor till det hela. Men jag ser strömavbrottet som ett tecken på att jag inte ha något att göra i köket… 😉

Anyway, nog snackat om det! I dag ska jag rida Oprah inne i paddocken. Men innan dess så tänkte jag ta en sväng förbi Sharpman. Jag måste ha nya stallskor. Ni ska se hur mina nuvarande ser ut, haha. Sen kanske jag ska unna mig något extra. Typ en onödig grej… Hmm, vi får se! Jag har ögonen på en specifik sak som jag dreglat över länge. Men eftersom jag förföljs av otur så är den grejen säkert redan såld, trots att den hängt i butiken ett tag. Haha, story of my life!

Bjuder på några bilder på mina grabbs från i går kväll. Jag försöker lära känna min nya kamera, så ha överseende :)

8

7

6

4

5

3

2

1

blogstats trackingpixel

SHARPMAN FAVORITER

YouTube Preview Image blogstats trackingpixel

Fredagskväll

Min fredagkväll blev lite spontan, haha. Studio S med en bunt killkompisar, samt lille Frank! Återförenades med Nicholai igen vilket var jättekul. Han har nämligen börjat umgås med Andreas. Skapligt otippat men väldigt roligt! För ni minns väl Nicholai? Ponnyakuten? Hästbloggare? Hehe, hade en jättehärlig tid i studion i alla fall. Det blir aldrig tråkigt där och alla har en sådan fantastiskt härlig energi som smittar av sig. Och jag behöver det nu efter allt med Oprah. Förresten så är tid för återbesök fixat. Den 19 oktober har vi tid hos Axel när han kommer till Linköping. Hoppas verkligen han hittar felet!

Alltså hur SÖT är inte Frank?!

LIN_2264

LIN_2269

LIN_2282

blogstats trackingpixel

HEEEELG

Sista jobbdagen för veckan, sen helg! Weeeiiii! När jag slutat jobbet så ska Oprah ridas. Jag red ut på henne i går och det kändes faktiskt bra *peppar, peppar*. Men jag vill inte hoppas på för mycket längre. För oavsett vad jag säger så händer det alltid något nytt som förvärrar situationen, igen. Men nåväl, jag travade några steg på rakt spår i skogen, och hon kändes såååå fräsch. Såklart Oprav var lite knackig efter allt, men det kändes som ett bra utgångsläget. Oprah var så glad och frustade nöjt!

I morgon ska jag dra till Sharpman för att unna mig något fint, bara för att jag gjort min första dagvecka på nya arbetsplatsen, hihi.

Men alltså kolla här. Dessa bilder knäpptes efter ridpasset i går. Ser hon inte NÖJD ut? Oprah älskar att bli aktiverad. Hon är en riktig träningskompis.

LIN_2204

LIN_2221

blogstats trackingpixel

Kommentar

”Hur länge är du villig och har ork att hålla på att utreda henne för som du själv säger, en halt häst har ont. Enligt mig är då frågan hur mycket smärta du är villig att låta henne utstå och hur länge för att förhoppningsvis hitta vad felet är.

Eftersom du säger att hon inte trivs med att skrota i hagen utan mår bra av att ridas måste du nog ställa dig frågan vem du gör detta för, dig eller henne.

Låter antagligen väldigt hårt men jag vet precis hur jobbigt det är att ta beslut att ta bort hästar men jag tänker som så att inget av mina djur ska behöva lida för att jag tycker det är jobbigt.”

I går fick jag den här kommentaren. Och jag ska utgå från den när jag berättar om mina tankar och känslor kring tidigare hästar samt om Oprahs situation… För ni vill säkert veta, i detalj, hur jag upplever och tänker om allt som varit, även om det som komma skall. Det är ju så att jag varit i denna fas inte en, utan två gånger tidigare. Och båda gångerna har slutat på värsta tänkbara vis. Men tidsförloppet har skiljt dem åt. Ena hästen fick en behandling, den andra fick över tio(jag har tappat räkningen). Och varför? Tänker säkert ni då. Jo, det ska jag svara på. Sen ska ni få höra, i detalj, hur tankarna kring Oprah går.

Som ni säkert hunnit räkna ut så är Picasso den hästen som fick över tio behandlingar innan jag gav upp, Cappuchio fick bara en. Och varför? Jo, för att det är individuellt. Cappuchino var ”skadad” psykiskt. Han hade fått utstå slag och blivit orättvist behandlad genom åren innan jag, efter om och men, bestämde mig för att köpa honom. Även fast han blev bättre och tryggare så fanns inte den där genuina livsgnistan kvar. Och den spelade in när jag fick veta att han hade kissing spines. När första inflammationen i ryggen kom så behandlade jag. Men när den inte hjälpte, utan kom tillbaka, så kände jag att det inte var lönt. Cappuchino hade inte lusten att kämpa vidare, den hade han tappat innan han ens kom till mig. Det var därför bättre att låta honom komma till himmelen. En plats där han, förhoppningsvis, fann sig själv utan varken smärta eller osäkerhet. En osäkerhet som skapades av människan.

Picasso däremot, tja, hon betydde ofantligt mycket för mig. Jag tömde hela mitt sparkonto för att kunna hålla henne vid liv. Vilket nu i efterhand kan tyckas absurt. Men tro det eller ej, jag ångrar det inte. Hon skulle ha gjort exakt samma sak för mig. Och skillnaden mellan Picasso och Cappuchino var att Picasso ville leva. Det är just därför det gör så förbannat ont i hjärtat att skriva det här stycket om henne. För hon var den mest levnadsglada och älskvärda individen på detta jordklot. Jag har aldrig mött en levande organism som haft ett sådant stort hjärta som hon. Hon var fantastisk, på alla vis. Men att hennes kropp skulle svika henne, det var en kniv i hjärtat.

När jag köpte Picasso så blev hon halt någon månad efter. Veterinärerna kunde konstatera spatt i båda bakbenen – det blev några klinik-turer med dem. Men när de stabiliserade sig, ja, då kom nästa smäll efter några år. Picasso hade hovbroskförbening fram eftersom hon inte ville lägga så mycket tyngd på bakbenen på grund av sina stela haser. Men hon var lika glad i alla fall. Picasso älskade att bli riden och speciellt att hoppa. Men i och med hennes diagnoser så ville jag få henne att hålla så länge som möjligt. Så jag promenadred mest på slutet och hoppade någon gång ibland – för att hålla hennes humör uppe. Men sen kom ännu ett bakslag. Hennes framknän började ta stryk på grund av bakbenen och förbeningen. Men gav jag upp? Nej, Picasso fick massvis med behandlingen och jag hade henne bara som sällskapshäst. Det fanns inga tvivel om att jag skulle göra något annat. För Picasso var Picasso, livsglad och lika kärleksfull som vanligt. Men ju längre tiden gick, desto mer började jag förstå att jag någon gång skulle tvingas ta farväl av henne. Picasso började ta avstånd från de andra hästarna, och när hon började få röda ögonvitor så bestämde jag mig – nu måste hon få somna in. Trots att hon alltid, verkligen ALLTID, kollade på mig nästan som att hon sa ”nej, mamma jag mår bra, var inte orolig”.

Gjorde jag alla dessa behandlingar för min egen skull, för att jag inte kunde släppa taget? Svaret är både ja och nej. Det är ingen hemlighet att Picasso är den individ som jag kommer älska allra mest och som jag skulle ge vad som helst för att få tillbaka. Men jag kan inte heller ljuga när jag berättar att Picasso ville leva. Kemin vi hade går inte att beskriva. Och om man inte haft den kontakten med ett djur, då kan man inte heller förstå. Cappuchino hade jag aldrig gjort detta för, eftersom han själv inte hade orken eller viljan. Men Picasso, jag gjorde det för hennes skull med. Hon älskade livet och hade garanterat orkat kämpa lite mer. Men eftersom jag, innerst inne, visste att problemen inte gick att åtgärda, samt att hon bara blev sämre och sämre, då var det mitt beslut att ta bort henne. För hennes egen skull. Och jag hade inte haft hjärta till att låta henne gå med den smärtan mer, även fast hon säkert hade önskat mer tid. Men den sista blicken som hon gav mig, sekunder innan hon somnade, kunde jag tolka som ett ”tack”. Tack för att jag inte gav upp hoppet om henne från första början. Picasso la sig ner, försiktigt. Som om hon accepterat situationen. Hon visste att jag gjorde allt för både henne, och mig. Vi var ett, inte två.

Nu ligger fokuset på Oprah. Och om vi utgår från kommentaren samt från det jag skrivit innan så ska jag försöka få ihop ett snyggt avslut på denna text.

Innan sommaren hittade vi denna ”medfödda benskörhet/artos” i bakknäna. Hon opererades och bakknäna ska behandlas med IRAP. Går allt som det ska så kommer Oprah kunna ridas, tävlas och fungera helt normalt. Så långt – fine. Men nu har en annan hälta uppkommit, på ena frambenet. Som vår vanliga veterinär inte fått se än. Istället har vi haft två andra veterinärer på detta halta framben. Och det är svårt att säga om hältan verkligen kommer från den ytterst, ytterst lilla blödningen på gaffelbandsinfästningen. Den skulle liksom ha läkt ut innan senaste återbesöket… Men vi ska in på återbesök igen, fast denna gång hos vår vanliga veterinär som hittade felet i Oprahs bakknän. Och så länge Oprah har livsgnistan kvar så tänker jag gå till botten av problemet. Jag vill hitta anledningen till hältan. Skulle vi inte hitta den, och hon fortfarande är halt. Då kommer hon få gå på lösdrift i sex månader – om jag inte märker att hon förlorar suget eller får ondare. Och när jag säger ”tappar suget” så menar jag livsgnistan. Att hon kanske skulle tappa den om hon inte blir riden och fysiskt urtappad på det viset.

Hade Oprah inte introducerats till ridning, då hade det nog varit en annan sak. Då hade hon inte vetat annat. Likt mig, om jag inte hade blivit introducerad för hästar och ridning så hade jag inte vetat vad jag gått miste om. Men skulle det tas ifrån mig nu, då skulle jag inte finna lycka i mycket… Jag tror det kan gälla även djur och hästar. Vad är det liksom som säger att de inte kan känna så? Oprah älskar som sagt att bli riden. ”Yes, nu ska vi jobba mamma. Håll i dig” – är hennes inställning när vi rider in på hoppbanan. Och när det är tävling, jisses… Då är Oprah den lyckligaste hästen på planeten. Om detta skulle tas ifrån henne, känslan av att få arbeta ordentligt, svettas under sadeln och ta ut sig fysiskt, då tror jag inte att Oprah skulle vara samma störtsköna och glada häst längre. Det märks redan nu, liksom. Men så länge hon har en gnutta hopp kvar själv, då vill jag veta VAD som är fel och OM vi kan åtgärda det.

Men skulle det visa sig att vi inte kan hitta felet, utan att hon är mystiskt halt, då släpps hon på lösdrift i ett halvår trots att hon egentligen ska stå i en liten sjukhage och motioneras under sadel så att rörelserna blir kontrollerade. Dvs, så att hon inte brallar i väg som hon garanterat skulle göra på lösdrift och/eller i en större hage. Men då skulle jag ändå känna att jag inte har något att förlora. Hältan går ändå inte bort, då skulle det få bära eller brista på lösdriften. Jag skulle dock ha noggranna kontroller på henne, såklart. Får hon ondare? Samma hälta? Svagare livsglöd? Eller blir det bättre? Börjar hältan försvinna? Trivs hon på lösdriften? Eller ja, vad som helst?

Så mitt svar på kommentaren är att, jag gör det både för mig och Oprah. Så länge Oprah är villig att kämpa, då ska jag också göra det. Men jag ska inte vara lika blödig som i Picassos fall, det vill säga att jag inte ska låta det gå så långt så att jag behandlar och behandlar, trots att jag vet att det inte kommer bli bättre.

Men Oprah ska få en ärlig chans – på alla plan. Vi kanske hittar felet och fixar det lätt. Eller så hittar vi inget och hon blir sämre på lösdriften, då finns det bara ett alternativ… Eller så kanske hon trivs toppen på lösdrift och hältan försvunnit, men att hon ändå inte skulle hålla för det jag vill – då får hon lulla runt på lösdrift livet ut, så länge hon finner ett nöje i det. Allt för att hon ska må så bra som möjligt. Men det är jobbigt. Hela situationen är jobbig och jag har varit med om detta för mycket. Picassos resa räckte, tyckte jag.

Kort och gott – man måste se situationen utifrån individen.

YouTube Preview Image blogstats trackingpixel

En vanlig torsdag

I dag har jag arbetat på mitt nya jobb i en vecka! Det känns faktiskt väldigt bra. Att jag skulle ”finna” mig på platsen så snabbt trodde jag inte. Det är trots allt en markant skillnad på detta yrke och mitt tidigare. Det sköna är dock att kunna känna att man är klar när man åker därifrån. När jag frilansande som journalist så letade jag nyheter hela tiden. Det hände att jag bokade intervjuer i de fysiska butikerna på min lediga tid, trots att jag bara skulle shoppa. Och just det är så skönt att slippa. Jag tar inte med mig jobbet hem längre, utan jag kan andas och slappna av.

Under gårdagen fick Oprah vila. Jag spelade in film hos Sharpman vilket gjorde att tiden för Oprah inte fanns. Men jag är inte bitter, fick nämligen en JÄTTESNYGG Ariat jacka. Hihi! Den ska broderas med Sharpmans logga och sen så ska ni få se den. Den kommer från höstkollektionen och är gaaaaalet snygg! 😀

LIN_2165

LIN_2177

LIN_2179

blogstats trackingpixel

Lady Gaga – Perfect Illusion

MUSIKVIDEON ÄR HÄÄÄÄR! Mina ögon håll dock på att ploppa ut i morse när jag, nyvaket, kollade på videon för första gången. Höll på att få epilepsianfall typ. Ni kommer förstå när ni ser den! But I löööööööve it. Och hon är så on fleek.

YouTube Preview Image

blogstats trackingpixel

Jobb och lite därtill

När jag slutar jobba så ska stallet fixas lite fort. Sen ska jag åka till Sharpman för att spela in våra Sharpman Favoriter. Vad som händer senare i kväll är oklart, men jag kommer behöva börja redigera filmen så att den kommer ut i tid. Något mer som jag måste ta tag i under eftermiddagen är att ringa och boka återbesökstid så att vi får Axel. Skulle inte han hitta felet som orsakar hältan, då tror jag att jag ställer Oprah på vila/lösdrift i ett halvår – för att sedan testa att sätta i gång henne igen(det var en idé som ploppade upp i mitt huvud i går). Men då inte hos mig, utan hos hennes förra ägare. Vi har pratat lite smått om det, så jag vet att den möjligheten finns – vilket känns bra. För jag är inte redo att släppa taget om henne, inte för fem öre. Sen om det skulle bli så, då vet jag inte om jag ställer mig helt hästlös under den perioden, eller om jag tar in en häst för utbildning/försäljning. Det är sådant som framtiden får utvisa. Men jag vill inte behöva tänka det värsta heller, men det är min idé åtminstone…

Oprah avskyr att stå och skrota i sjukhagen.

LIN_2154

blogstats trackingpixel

Nikon D610

WOHOOOOOO! I går dök denna goding upp! Jag hann provköra den lite under gårdagen men vi kommer inte riktigt överens. Den har betydligt mer finesser som jag måste lära mig att kontrollera. Det lär ta tid, men det kommer vara sååååå värt det. Garanterat! 😀

DSC_0003

DSC_0004

DSC_0005

DSC_0006

DSC_0027_edited-2

blogstats trackingpixel

Snart är det dags för mig att ge upp

Så känns det nu. Jag får skrittjobba Oprah igen men det känns verkligen inte bra. Hon är inte samma häst som hon var för ett år sedan. Jag finner liksom ingen glädje i att skrittjobba en häst som dammat ihop, stelnat till och rent generellt tappat allt.

Efter att hon opererades så trodde jag, alltså verkligen trodde, att oturen skulle vända. ”Nu blir det bra”, tänkte jag många gånger. Men så fel, så fel. Istället upptäcktes denna hälta, en hälta som ingen kan peka ut den exakta orsaken till. Och det känns surt. Så mycket som jag kämpat i alla år inom min sport, så mycket pengar jag lagt ner på att hålla mina älskade vänner friska och vid liv. Men snart brister det. Snart är det dags för mig att slänga in handduken, hur motvilligt det än känns. Jag vet inte vad jag skulle göra utan hästarna, men det lär jag väl få veta då, när det liksom inte går att harva runt på samma spår längre eller punga ut pengar som jag till slut inte har.

Jag har gjort så mycket. Speciellt för Picasso. Det som jag gjorde för henne, det skulle bara några få göra. Och jag kommer aldrig förstå hur vi människor som är så extremt jävla noga med våra hästar, alltid ska vara dem som åker på all otur. Medan många andra hästmänniskor som jag stött på kan släppa ihop sina hästar med en ny hästflock varannan vecka utan att det händer något…

Hopplöst.

LIN_2186

blogstats trackingpixel
Follow on Bloglovin
Menu Title